• Länk till källan •
Brottsoffer utanför kommunhuset, undermåliga boenden och utsatta barn. Bärindustrin sätter kommunerna under hårt tryck. ”Förbered er”, råder Eva Norlin, regionkoordinator mot människohandel.
Hon är är van att jobba med utsatta men blev otroligt illa berörd när hon träffade bärplockare i fjol.
– De var helt slut, otroligt stressade, säger Eva Norlin.
Konferensrummet i Örnsköldsviks kommunhus är fullsatt av folk från socialtjänstens olika delar och några medarbetare från enheten för miljö och hälsa.
En bild på ett blåbärsris inleder Eva Norlins powerpoint. Snart framgår det varför bären kallas ”blood berries” i Thailand. En pyramid som illustrerar begreppet arbetskraftsexploatering har slaveri högst upp.
Människohandelskartellerna och deras ombud fick oss att tro att vi skulle tjäna mellan 100 000 och 200 000 baht (30 000–60 000 kr) på tre månaders arbete i Sverige. Men 80 procent av de thailändska bärplockarna återvände hem skuldsatta.
Så skriver 250 bärplockare i ett brev till den svenska regeringen, daterat den 30 januari i år.
Förra årets bärsäsong var kaosartad och en förundersökning om brott med lika många målsägande ligger nu hos Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet.
Eva Norlin är anställd av Umeå kommun men det är Jämställdhetsmyndigheten och länsstyrelserna i norra Sverige som finansierar hennes uppdrag som en av landets 14 regionkoordinatorer mot prostitution och människohandel. De senaste åren har bärplockarna tagit alltmer av hennes och kollegernas tid. Hon berättar hur branschen har förändrats:
– Många av oss häruppe som var med under 70- och 80-talen har tjänat extrapengar på att plocka och sälja till lokala bäruppköp. Sedan hade vi en period när det kom bärplockare från Östeuropa. Och när charterresorna började gå till Thailand träffade svenska män thailändska kvinnor som kom hit, såg alla bär och tog över släkt och vänner för att plocka.
Med tiden blev det en hel bärindustri. Sedan 15 år är upplägget att svenska bärföretag hyr in plockare från thailändska bemanningsföretag. Det svenska företaget ska se till att det finns kost, logi och bilar. Det thailändska ordnar med visum, flygresan och betalar ut lön. Omkostnaderna får plockarna betala.
– De kan vara skyldiga bemanningsföretaget 30 000–40 000 kronor redan när de kommer hit. Det vore kanske inte så problematiskt om det handlade om en professor eller doktorand som ska vara i Sverige i två år. Men här pratar vi om fattiga risbönder som inte alltid förstår vad de skriver under och bara har ett par månader på sig att tjäna ihop pengarna, säger Eva Norlin.
Kommunal har avtalsrätten på området och bemanningsavtalet ska tillämpas. Där är garantilönen cirka 24 000 kronor i månaden.
– Problemet är att många har skuggkontrakt med bemanningsföretagen, där den avtalsmässiga lönen är ersatt av ackordslön. Det är detta och de stora skulderna som gör att de måste jobba så väldigt mycket, säger Eva Norlin.
Eftersom plockaren får betalt först två veckor efter att hen kommit hem är det näst intill omöjligt att följa hur mycket pengar det blir kvar för den enskilde. Det är ett lotteri, enligt henne. En del plockare hamnar hos seriösa företag och kommer hem med så mycket att de upplever att det var värt resan och det hårda arbetet. Andra är utblottade.
