14 juni 2567 • Länk till källan •

Invånarna i en by i Satunprovinsen samlades för att skörda de vildväxande konjacplantorna, en säsongsbetonad delikatess som bara växer en gång om året i början av regnperioden. Konjac, känd för sin utsökta smak, är en uppskattad ingrediens för lokala kulinariska läckerheter.
Bybor ses finkamma gräsmarker, palmplantager och gummiträdgårdar efter konjacväxterna, som växer snabbt. Skörden måste göras innan växterna utvecklar löv, eftersom bladen orsakar en kliande känsla och gör växten oätlig.
Byborna uppskattar denna möjlighet en gång om året att samla konjac för matlagning, eftersom de anser att det är en kulinarisk skatt. Växterna växer snabbt, och inom bara två dagar kan små groddar förvandlas till fullbladiga växter, vilket gör att insamling i tid är avgörande.
Efter att ha samlat in konjaken från naturen börjar förberedelseprocessen. Det yttre skalet skalas av och växten skärs i sektioner. Dessa sektioner skivas sedan på längden och skärs i bitar. Bitarna tvättas noggrant innan de används i olika rätter. Konjac liknar konsistensen av lotusstjälkar men är mjukare och glattare.
En populär rätt gjord på konjac är en kokosmjölkssoppa, tillagad i en panna med citrongräs, schalottenlök, vitlök och räkpasta. En annan favorit är en örtgrönsakssoppa känd som ”Kaeng Liang”.

En nyckelteknik vid tillagning av konjac involverar en långvarig kokningsprocess tills önskad mjukhet för att eliminera risken för att den orsakar svår klåda.
Konjac-rätter är traditionella och mycket uppskattade, särskilt under den tidiga regnperioden. De är ofta med i gemensamma högtider och fester som religiösa ceremonier och bröllop.
Insamlingen och beredningen av konjacväxter ger inte bara en unik gastronomisk upplevelse utan främjar också gemenskap när byborna samlas för att dela denna säsongsbetonade förmån. Denna årliga tradition belyser vikten av lokal kunskap och kulinariska färdigheter för att förvandla en vild växt till en gourmetglädje.
Denna säsongsbetonade aktivitet är en omhuldad del av den lokala kulturen, som visar samhällets koppling till sin naturliga miljö och deras förmåga att använda sina resurser kreativt och läckert.