Natthanut är van att slita hårt för lönen. Hemma i Thailand har han två jobb och arbetar
tolv timmar om dagen. Varje månad ska banken ha betalt för lånet som han och hans fru tog när de köpte sitt hus för snart fem år sedan. Det är hårt att leva så, men det går.
Men så fick han höra att det fanns chans att få jobb i Sverige, berättar han. Ett jobb som skulle ge minst tre gånger så mycket pengar som en snittlön i Thailand. Tillsammans med andra intresserade gick han till ett informationsmöte som hölls hemma hos föräldrarna till en man som rekryterade åt det svenska företaget. Mannen hade själv jobbat där och berättade vad arbetet gick ut på.
De skulle plantera träd. Små plantor, några decimeter höga bara, som skulle sättas direkt i marken. För varje planta skulle de få en thailändsk baht, ungefär 30 öre.
– Han sa att vi skulle tjäna minst 45 000 baht i månaden. Minst. Mer om vi jobbade bra, säger Natthanut.
För att få jobbet måste de först betala motsvarande 3 000 kronor till rekryteraren, som en garanti för att de inte skulle hoppa av. Avgiften skulle täcka kostnader för visum, arbetstillstånd och annat. Sen skulle de också låna 24 000 kronor för att täcka bland annat resekostnader. De lånade inte direkt av rekryteraren, utan av hans föräldrar. Det var en risk de tog, men det var det värt. På fem månader skulle de tjäna så pass mycket att det skulle vara gott om pengar över när de betalat tillbaka pengarna de måste låna. De skulle kunna amortera på banklån, behålla sin mark, renovera sina hus och fylla andra hål i plånboken.

I mitten av maj landade Natthanut och ett tiotal andra i Sverige. Första arbetsdagen blev en överraskning. Marken som de skulle sätta plantorna i hade de inte alls föreställt sig så här, mitt ute i skogen. Inte heller att de skulle behöva åka och hämta plantorna och köra ut dem själva, och sedan gå genom skogen, uppför och nerför, innan de ens kunde börja plantera och tjäna pengar.
Men, säger Natthanut, det var okej. Det var ett hårt arbete, men det är okej att slita för att få pengar. De var vana. Så ser livet ut. Så de fortsatte att åka ut innan klockan åtta på morgonen och var ofta tillbaka efter klockan 17, ibland betydligt senare än så. Måndag till lördag, berättar de. Så småningom visade det sig att fler saker med jobbet i Sverige inte blev som de hade föreställt sig. Lönen var långt under de utlovade 13 000 kronorna i månaden. Knappt hälften har de fått ut efter skatt, visar de på lönespecifikationer.
Det varierar hur lönen redovisas. Del av månadslön, ackord och timlön blandas. Förskott har dragits av. Men arbetade timmar har försvunnit, menar de. I stället för heltid sex dagar i veckan ser det ibland ut som att de har jobbat några timmar om dagen ett par dagar i veckan.
De berättar att de ofta blev ombedda att skriva under nya dokument, men att de aldrig visste vad de skrev på eftersom allt stod på svenska. För varje löneutbetalning som gav mindre än de väntat sig ökade missnöjet. När de inte ville skriva under fler papper blev chefen arg, berättar de, och hotade med att han kunde skicka ut den som inte gjorde som han sa.

Till slut vägrade ändå Natthanuk att skriva under fler dokument. Den dagen fick han inte åka med när de andra gav sig ut för att jobba. Det var bara han och chefen kvar i huset och han blev rädd. Han visste inte vad som skulle hända och ringde efter hjälp. En privatperson som de blivit bekanta med kom och hämtade honom
Det har blivit mitten av oktober. Natthanut och fem arbetskamrater sitter på en utvikt plastmatta på golvet i ett kök. De äter lunch. Ris och en gryta. När de är färdiga plockar de undan och viker ihop mattan. De har inte jobbat för företaget sedan de blev uppsagda i mitten av september, något som de tror beror på att de började ifrågasätta löner och villkor. Samtidigt fick de kontakt med GS-facket och blev medlemmar. Kort därefter erbjöds de att få jobben tillbaka. Några tackade ja. Men inte den lilla gruppen på sex personer som just har avslutat måltiden i köket.
– Jag jobbar aldrig för det företaget igen, sa Natthanuk, och hans arbetskamrater skakar instämmande på sina huvuden.
– Det känns inte tryggt. Hotfullt. Vi skulle säkert få jobba, men vi litar inte på att vi skulle få rätt lön.

Två veckor efter att vi träffas ska de flyga hem till Thailand. De skulle gärna åka tidigare, men har inte pengar för att boka om. Under tiden sover de hos människor som låter dem bo och äta gratis. När de åker hem kommer de att vara mer skuldsatta än de var innan de tackade ja till erbjudandet om jobb i Sverige. ­Natthanuk saknar pengar för att göra nästa betalning till banken och han vet inte vad som händer med deras hus nu. De dubbla jobben han hade ­innan han åkte till Sverige finns inte kvar. Det enda de kan klamra sig fast vid nu är att facket ska hjälpa dem att få pengarna som de anser att de har jobbat ihop.
– Vi hade aldrig hört talas om facket förut. Vi visste inte att det fanns andra som kan kämpa för oss, att vi inte behöver kämpa ensamma, sa Natthanuk.
Om facket inte kan hjälpa så har han förlorat allt säger han. Men ändå – trots att de känner sig lurade och är skuldsatta – så finns ingen tvekan om att de skulle göra samma sak igen om de får chansen hos en annan arbetsgivare.
– Det var inget fel på jobbet. Det var hårt, men hade vi bara fått de pengar vi blev lovade så hade det varit ett bra jobb. Och nu har vi ju facket, sa Natthanuk.